Det känns oehört sorgligt att flytta från huset. Det har varit mitt hem i snart tio år. Jag kommer alltid minnas hur mitt rum så ut, vad jag och mina kompisar hittade på för bus när vi var små, källaren som var så otroligt prefekt för sleep-over-partyn om man var lite fler, mamma som står och lagar mat i sitt kök som hon är så stolt över, pappa nere i verkstaden där varenda spik hade sin plats och så vidare. Att packa ner alla sina saker i flyttkartonger och bära iväg med en låda till mamma och en till pappa känns inte rätt. Dom sakerna har alltid varit i den lådan i hyllan i skrivbordet. Även om där kunde finnas allt från gamla strumpor, godispapper och snäckskal till anteckningsblock, smycken och kameraladdare så visste jag exakt vad som låg i vilken låda. Nu ska allting flyttas och jag kommer att ha noll koll på mina grejer. Fast det kommer att bli rätt skönt att bara få packa med sig det man vill ha och göra sig av med resten. Inte för att jag har så mycket onödiga saker. Möbler, en del böcker, smink and stuff, lite gosedjur på hyllan och några lådor med lite varierat innehåll är allt som fått stanna kvar sen supermegajätte-rantafejen för några år sen (Det där lät jättekonstigt, men jag har tydligen lyckats låta bli att samla på mig ton av onödiga saker de senaste åren. Pluspoäng!).
Jag har i alla fall en klar bild om var för stil och inredning jag ska ha i rummen. Vill ni veta? Jag berättar ändå! Hos mamma blir det lila väggar som ska tapetseras med posters, foton, bilder och tavlor. I pappas rum (alltså mitt rum, hos pappa) är det lite lättmjölks-Afrika-tema. Vi ska först flytta in och sen renovera, så det kommer nog att ta ett litet tag innan bruket skrider till verket, men i rummet kommer det bli bruna väggar. Jag hoppas hitta lite snyggt att ha på väggarna och lite överallt i rummet. Typ bilder på savanndjur, zebramönster lite var stans och så vidare.

Jag vet att det kommer att bra till slut. Men tills dess kommer det inte att vara roligt. Detta blir liksom slutet, och nästa år kommer jag att börja på en ny kula. Men jag vill inte slänga bort denna kulan. Jag önskar att jag kunde lägga den i en liten ask och plocka fram den när jag ville. Men icke. Jag får försöka komma ihåg så gott jag kan hur det var innan detta. Det är ju de glada minnena jag tar med mig, och dom behöver jag ingen kula för att minnas.