Hela åttan och nian har jag längtat till denna dagen. Dagen då jag slutar nian. Dagen då jag går ut från Videdalsskolan för sista gången. Men med endast några timmar kvar tills jag har suttit tillräckligt på de hårda trästolarna i de unkiga klassrummen kan jag inte förneka att det är sorgligt. Efter den fantastiskt roliga balen igår var jag för trött för att fundera vidare på att nu är det slut. Men i morse tänkte jag att jag aldrig kommer att se många av dom underbara människor man har vistats med dag ut och dag in i hur många år som helst. Det liksom högg till inom mig och sen kunde jag inte somna om.

För några månader sen tänkte jag att denna dagen skulle vara något befriande, en lättnad så stor att det skulle kännas som om jag svävade. Att jag skulle rusa ut och känna mig fri som en fågel. Men jag tror inte det är det jag kommer känna i första hand idag. Jag vet inte om jag vågar sminka mig, för jag kommer att gråta så mycket. Jag känner det på mig. Alla kommer gråta. Jag kommer stå och krama och sakna personer jag liksom egentligen aldrig har haft så närna hjärtat, men som ändå har fått mig att skratta och som hjälpt mig igenom dag efter dag.

Det känns så hemskt att säga farväl. Men å andra sidan har jag längtat efter sommarlovet ända sen det förr slutade. Så jag får väl gråta slut på mig idag, och sen ikväll börjar sommarlovet och från och med då, ska jag njuta av varje sekund, varenda dag ända tills det är dags nästa gång.